I sommar besökte vi en av Skandinaviens äldsta och största fäbodar. Bastberget, ensligt och omgivet av skogs- och myrmark, är idag ett avslutat kapitel i vår agrara historia. Ändå en märkbar del av vårt mejerikulturarv.
Uppe på Bastberget, med utsikt över skogslandskapet, låg ett 150-tal byggnader, överraskande många bevarade. Byggnaderna bestod av låga grå små timmerhus med, som jag antar då, gräsbevuxna tak. Detta var en stor arbetsplats på 1800-talet. Nu helt öde, tyst. Enstaka koskällor från ett par unga kalvar, några höns, en nyfiken ponny, några får med lamm. En idyllisk miljö utan till synes el- eller dieseldrift, bara någon enstaka solfångare.
Jag försöker föreställa mig hur det var en gång. Då med unga kvinnor och barn som trängdes i de små fäbodarna och visthusen. Tvättat linne på sträck, mjölkkannor som hängde uppochner på tork. Koskällor som ständigt ljöd i de lummiga, frodiga inhägnade markerna. Får som bräkte och såg efter sina nyfödda lamm. Höns och tuppar som jagades av barnen runt de grå små husen. Kvinnor fullt sysselsatta med att mjölka korna som släppt sina kalvar och nu gav mjölk till hushållet. Andra som satt och kärnade smör. Och andra ystade ost och kokade messmör.
Hushållsekonomi blev matkultur
Fäbodarna gav livsnödvändiga produkter till familjerna inför den kalla bistra vintern nere i byarna. Där, på marker nära byn, hässjades och bärgades hö som skulle bli vinterfoder till djuren när de kom tillbaka från fäbodarna. Så var det i jordbrukarsamhället i flera delar av Sverige, där marker runt gården inte klarade att mätta alla människor och djur.
Då fick familjens unga kvinnor och barn bege sig långt hemifrån med gårdens djur. Ett ansvarsfullt och hårt arbete. En väsentlig del av dåvarande hushållningsekonomin. Fäbodarna var högt värderade med deras levande matlager, dåtidens beredskapslager i oroliga tider. Idag är det historia. Alldeles tyst och stilla ligger Bastbergets fäbodar kvar, som ett mejerikulturarv.
Bilderna är från Bastberget som har haft oavbruten fäboddrift i 400 år.
Text och foto Ulrika Åkesson
